Har varit hemmafru i två veckor nu och tack gode gud för det.
Det började av en slump, jag stod helt plötsligt sysslolös, utan jobb och inga projekt som kändes aktuella så jag bestämde mig för att röja lite hemma. Organisera lite. Göra plats för vår nye familjemedlem. Jag började förra tisdagen och är nu två veckor senare fruktansvärt tacksam att jag tog tag i det.
Jag är inte någon tvångsmässig samlare, en hoarder, och kan ganska osentimentalt kasta och skänka bort saker. En sådär 18 flyttar tenderar att härda en smula.
Men jag har varit en samlare och jag har fått betala för det. Hemska flyttar med helt meningslösa kartonger fulla av skit skit skit! Dammiga högar av skräp på varenda bokhylla! Fy FAN.
De senaste 3 åren har mycket hänt med mig och jag har vid ett flertal tillfällen gjort stora och tillfredsställande rensningar vilket gjorde att jag trodde att det skulle vara en lätt match den här gången men jag hade fel och har ägnat två veckor åt att göra the ultimate mega organiseringen och jag börjar se slutet nu. För det har varit jobbigt fysiskt, burit tungt, plockat ut saker, plockat in, flyttat, ikea-tripper osv.
Och en känslomässig jävla resa. Kanske är det för att jag varit ensam mycket, kanske för att det har varit en mördande tråkig uppgift men det har blivit många tårar. Det har varit lite som att göra slut med det gamla livet och det har varit smärtsamt. Tömt skåp på min skit för nu är det någon annan som ska ha sina saker där. Det är jobbigt och underbart på samma gång att tänka på det.
Och då kommer tårarna.
För många har det varit, av frustration över all jävla skit som sparats till vilken jävla nytta men också av lättnad, jag känner hur sten efter sten lossnar från bröstet för varje sak som försvinner.
Jag önskar att Kalle kunde se och fatta exakt vad det är jag har gjort för det känns just nu typ större än att ha byggt pyramiderna, eller nåt.
Idag tog jag de sista skåpen i lägenheten och det firar vi med ett litet, litet axplock av skatter som grävts upp ur Malmgårdsvägens Konungarnas dal:
Titta va bra att ha! Träkub och vår förra katts halskrage.
Tuta. Den här vet jag exakt vad jag ska göra med, den ska tvingas på några intet ont anande förläggare.
Ja. Detta är en manual för en tjock-tv. Säljes till högstbjudande.
Detta var nog det ruggigaste jag hittade. 8 rullar oframkallad film och två oframkallade engångskameror. Mina allihop. Jag vet inte om jag vill veta.
En underbart fin Janne Långben-hatt som Jimmy sydde till vår Disneymaskerad och sedermera glömde kvar. Den har väntat på dig i snart två år, Jimmy, och den kommer att fortsätta vänta!
Resestrykjärn. Å vad praktiskt, det tar jag med mig varje gång vi reser någonstans så att Kalles skjortor alltid ser tipptopp ut (haha! aaaaaahahahahaaaa! Nej, det gör jag inte).I morgon är det dags för det sista. Då rensar vi vindsförrådet. Och får antagligen reda på hur stabilt vårt äktenskap är.
