Att skissa fult

Jag blir alltid så impad av folks ritblock, det brukar vara som att läsa någons dagbok. Projektskisser, stilstudier och text varvat med lite finare teckningar som det lagts ner tid på. Det är som poesi. Det fyller mig med avund.

Mina skissböcker och anteckningsblock har alltid sett ut som skit med slarviga teckningar och text kors och tvärs i handstil som inte ens jag själv kan läsa ibland. En gång struntade jag i att söka en konstskola därför att ett av arbetsproven var just ett skissblock. Jag antar att det skulle beskriva arbetsprocessen och på något sätt visa vem man var (tror jag iallafall).
Mina skisser ser i bästa fall ut såhär:

(det här är alltså de sista tre rutorna på en sida)
Jag har alltid gillat att göra några slarviga grovskisser och sätta igång med produkten direkt. Men ibland faller andan på och då gör jag en liten teckning, det blir oftast något sentimentalt, den här handlar om hur mycket jag gillar vår katt. Ateljékamraten E fnissade genom skägget och frustade "aaaw lilla katten" när han såg den. Jaja.

I don't know what it is but there's definately something going on upstairs

Himlen är grå och självförtroendet är inte på topp. Istället för att götta ner mig i det och inbilla mig att alla är dumma mot mig försöker jag laga mig själv med Righteous Brothers, Nick Cave och genom att måla långsamt och pilligt.

Igår hade jag ps3-premiär! Vi hade inhandlat Resident Evil 5 och (eftersom jag inbillat mig själv att jag är både en hårding och zombieentusiast) nu skulle här skjutas zombies! Nu jävlar skulle de få, de odöda asen! Rätt i nyllet! Iskall och stenhård skulle jag ba pang! smack! blö!
Det hela blev en förnedrande uppvisning i brudighet, jag kunde inte hantera kontrollen, missade, blev dödad gång på gång och skrek som en liten tösabit varje gång det dök upp några läskiga zombies och det blev det minsta otäckt. Men Kalle hejade på och när vi klarat av en riktig ruskprick till boss (vi lurade honom det dumma aset, HAHA!) var jag så utmattad att vi fick stänga av.
Det här med tv-spelande ska inte få bli en vana, jag lägger redan för mycket tid på onödigt crap. Ska sluta. Ska bara sparka några till zombie-rövar.

Har i flera nätter drömt om det stora landet i väst, Amerika!

Jag drömmer om impulsresor som tar mig till Los Angeles för att därifrån ge mig av på roadtrip norrut, längs kusten tillsammans med syster Klara. I drömmen har vi inga fasta planer, bara en aning om i vilken riktning vi ska, vi passerar stora, glamorösa städer och slitna, halvt övergivna byhålor. Det viktigaste är inte att komma vidare utan vad vi får se och framförallt vad vi ska ÄTA!

Jag får aldrig någon klar bild av bilen förutom att den är full med grejer överallt (varje gång vi behöver något sliter vi bara upp det ur väskan) och att den är ganska ful men går som ett urverk.
Det är varmt och soligt och vi har inte bråttom.

Det ska jag göra nån gång innan jag dör, det där bilandet genom Amerikat.

Paradise City

På vintern ska man såklart måla spegelvända vintersidor.
22,5 av dygnets timmar fryser jag. Fryser och fryser trots att jag ägnat hösten åt att samla underhudsfett. Men nu får det vara slut på semestern, jakten på den heliga Benny måste gå vidare och just detta vinteravsnitt har legat på is (hoho haha hosthack!!) alldeles för länge. Snart ska hon trilla ner i en grotta så jag googlar glaciärgrottor för fullt.

Bortsett från en och annan Guns n' Roses-paus med katten!